Hans Påhlsson

Mörnerska husarregementet bytte 1801 namn från Hornska husarregementet till Mörnerska husarregementet i samband med att Hampus Mörner blev regementschef. Under bondeoroligheterna i Skåne 1811 hö
gg 40 husarer ur regementet in på en samling drängar i Klågerup som vägrat inställa sig till militärtjänst. I Klågerupskravallerna skadades 2 husarer och minst ett 40-tal drängar dödades. Re
gementet var 1813 förlagt till Malmö, Ystad, Simrishamn, Ängelholm och Halmstad. Mörnerska husarregementet var det sista regemente som utkämpade ett slag på utländsk mark vid Bornhöft 1813 i d
åvarande Danmark, dagens Bornhöved i Schleswig-Holstein. I praktiken hade Mörners brorson Bror Cederström varit regementets anförare sedan 1804. 1816 bytte regementet namn till Cederströmska hus
arregementet.Historia
Husarförbanden uppstod i Serbien under andra hälften av 1300-talet under trycket från de framträngande turkiska ottomanerna vars militära framgångar med lättrustade kavalleriförband påverkade
även serbisk krigföring. Men redan på 900-talet lejde det Östromerska Bysantinska riket lättrustade ryttare kallade chosaroi eller chonsaroi från Balkan, främst då just serber. Det grekiska n
amnet kommer troligen från latinets cursores (löpare) som var benämningen på ett sentida romerskt lätt rytteri. Efter det serbiska nederlaget i slaget vid Kosovo 1389 flydde många serbiska gusar
er (se uskoker) till grannstaten Kroatien som då var en del av det Ungerska kungadömet, vilket har lett till missförståndet om ett ungerskt ursprung för husarerna. De var rustningslösa ochurspru
ngligen beväpnade med sabel, lans och sköld. I det ungerska Kroatien kom dessa serbiska gusarer att patrullera och skydda gränsen mot det ottomanska Turkiet och blev inom kort en del av den ungersk
a militärtraditionen. Redan 1458 anbefallde MattiasCorvinus i Ungern, att varje såväl världsligt som kyrkligt gods årligen under tre månaders tid skulle ställa var tjugonde man, fullt rustade s
om gusarer, till kungens tjänst. Under andra hälften av 1500-talet kommer husarerna i Ungern och Polen att utvecklas i två riktningar: dels som det ursprungliga lättrustade och lättrörliga husar
rytteriet som sedan de övergett lansen används till flanksvep, spaning, bakhåll och ett ständigt naggande i kanten på motståndaren, och dels det tungt rustade genombrytande lansbeväpnade husarr
ytteriet som tar över efter det tunga stålkädda medeltida riddarna vilka försvinner från slagfälten i och med eldvapnens utveckling. Eftersom man i Central- och Östeuropa fortfarande har behov
av ett tungt genombrytande rytteri för frontalanfall får helt enkelt husarerna ta över en del element från det försvinnande tunga rytteriet för att bli mer lämpade att lösa dessa uppgifter. Un
der 1600-talet försvinner även den tungt rustade husaren i Ungern och Kroatien och endast de polska husarerna fortsätter framgångsrikt den tungt rustade linjen. Under 1600- och 1700-talet kommer d
äremot de lättrustade ungersk/serbiska husarförbanden att anammas av praktiskt taget samtliga de europeiska länderna.
De ungerska husarenas klädsel bar mycket starka drag från de ungerska, kroatiska och serbiska folkdräkterna. Huvudbonaden var en bred och hög mössa ofta trimmad med päls, senare helt i päls, ka
llad colpack. Husaren bar en midjekort, över bröstet rikt broderad jacka kallad dolman samt en tjockare yttre broderad jacka med pälsdetaljer kallad pelisse. Denna bars ofta över vänsteraxeln. By
xorna var även de rikt broderade över lårets framsida. Byxorna stoppades i knähöga stövlar. Runt midjan bars ett brett bälte av mångfärgade snoddar som lindades runt flera varv. Till detta ba
rs en sabretache på svenska sabeltaska, en broderad väska som var fäst i midejebältet i likhet med sabeln (sabretache = sabelväska). Denna var en rest av de ylle- och läderväskor herdar använd
e. Mustaschen var obligatorisk. Fram till 1800-talets början var också tre flätor en del av uniformeringen: en i nacken och två på ömse sidor av huvudet då de gav ett visst skydd mot sabelhugg.
För att hållas på plats genom tyngd fästes genomborradepistolkulor i flätorna.
Beväpningen var ursprungligen lans, liten sköld och sabel. Skölden och lansen övergavs under slutet av 1600-talet för att ersättas av pistoler, men under 1800-talet återkommer ibland lansen sed
an den återintroducerats av Ulanernaerna.